Det inre hotet – inte bara för Folk och försvar

Den 21 augusti 2003 hade Computer Sweden ett frukostseminarium om säkerhetsfrågor. Med på scenen var representanter för Microsoft och olika IT-säkerhetsföretag. Frågorna kretsade kring hur man skulle skydda företagen från attacker utifrån. Brandväggar och skydd mot trojaner och virus stod i fokus. Jag var själv en av deltagarna i panelen och hade blivit ombedd att ge min syn på saken. Mitt perspektiv var klart: hoten kommer i minst lika stor utsträckning inifrån, från medarbetare och ledning som av slarv eller ren illvilja riskerar att skada företagen genom sitt agerande. Säkerhetsriskerna handlar lika mycket om slarv med lösenord och stöld av kundregister och telefonprat på tåget, som penetrerade brandväggar. Och problemen kommer att växa i takt med ökad mobilitet och förändrade attityder och värderingar.

Vid det seminariet, mitt bland IT-chefer och tekniker, var det få som förstod vad jag talade om. Men utvecklingen de senaste åren har visat att så nog är fallet. Redan innan var raden av exempel på hur vanligen personer på ledande befattningar fått företag på fall – Enronskandalen och Lee Neeson på Barings bank är bara två exempel. Men sedan dess har transparensen ökat dramatiskt, och de som då ofta krävde insyn och makt kan idag åstadkommas av snart sagt vem som helst.

Det inre hotet är inte bara något för försvarspolitiker (för övrigt temat på Folk och försvars konferens i april 2010). Det är något som berör styrelser och ledningar i snart sagt varje företag och organisation. Det handlar om att tänka den otänkbara tanken innan det otänkbara blivit en realitet.

Sannolikt är detta något som är särskilt svårt i vår del av världen. Svenskarna tillhör världens mest tillitsfulla folk, där tilltron till medmänniskornas förmågor och välvilja i många fall närmar sig godtrogenhet. Det inre hotet innebär i vissa fall att vi måste lita lite mindre på varandra. Tänka en gång till.