Innovationsstrategi för Sverige i Tankesamhället

I fredags presenterade regeringen sin nationella innovationsstrategi vid ett frukostseminarium på IVA. Efter två års dialogarbete där en av de viktigaste målen varit att skapa "hängrånnor" mellan politikområden har regeringen spikat fast vad som av Annie Lööf beskrevs som en vision.

Och vision eller färdriktning är väl vad det kan beskrivas som, rotad i en bred och gedigen analys av Sveriges förutsättningar. Regeringen pekar ut vägen till ett innovationsklimat i världsklass 2020, utan att ge några riktigt konkreta åtgärdsförslag. De konkreta åtgärderna kommer i ett senare skede och i andra former. Trots bristen på konkretion togs dock innovationsstrategin emot positivt av kommentatorer och deltagare på IVA-seminariet.

I fråga om verkshöjd och radikalitet övertrumfas Innovationsstrategin av Globaliseringsrådets slutbetänkande med hästlängder. Medan Globaliseringsrådet pekade på vikten av brådskande och radikala insatser, så pekar Innovationsstrategin snarare på behovet av att finjustera ett relativt väl fungerande system, även om Annie Lööf talade om de globala utmaningarna som en stark drivkraft. Å andra sidan har Innovationsstrategin en starkare förankring i regeringen vilket talar för att den har större chans att bli vägledande för politiken.

Den intressanta frågan är hur en innovationsstrategi med utgångspunkt att vi är på väg in i ett tankesamhälle skulle se ut. Vilka utmaningar ställer det på utbildningssystem, företag och organisationer? Om förmågan att tänka och att organisera tänkande på grupp, organisation och ekosystemnivå blir den avgörande framgångsfaktorn, vad bör då en nationell innovationsstrategi inriktas mot, och vad bör det stå under rubriker som "Innovativa företag" och "Innovativ offentlig sektor". Sverige ligger redan i världstoppen när det gäller att effektivisera produktionsprocesser. Vi har goda möjligheter att också bli världsmästare i att organisera "innovationsprocesser" och tänkande.