Varför denna rädsla för allvar?

”Vad har vi lärt oss ikväll – ingenting!” Så sammanfattade programledaren Richard Olsson ironiskt SVT.s tretimmars ”kvällenförevaletprogram” i lördags kväll. Samma mediebolag hade skickat fram Kristian Luuk för att ta emot partiledarna när de kom till SVT:s valvaka när valresultatet klarnat. Den lite hurtiga ton han försökte anamma fungerade måttligt bra (om man uttrycker sig försiktigt). TV4 låter Peter Jihde vara ett tungt ankare i valbevakningen och Peter Settman har lett ett blekt försök till politisk satir i SVT.

En fråga som infinner sig varför inte allvaret får plats i rutan. Dessutom i en situation när ett främlingsfientligt parti kliver in i finrummet. Det går inte att komma ifrån känslan av att när dagens medieelit utgörs av ängsliga ironiker i fyrtioårsåldern så förloras något väsentligt. Inte minst slående blir det när vi kan konstatera att ungdomarna i tjugoårsåldern på allvar tröttnat på dessa medelålders män som inte vågar ta ställning utan hanterar tillvaron med en ständig nödutgång som huvudentré. Som motpol mot detta har ju sedan flera år tryckta medier och magasin förstått vikten av att lyfta berättelser som berör på djupet, som inte reducerar människor till ytliga konsumenter. Att ett public service företag inte förstått och tagit till sig detta är anmärkningsvärt.

Att såga av den gren man sitter på har aldrig varit en bra strategi.