Kan "ungdomsexport" rädda glesbygden?

Befolkningskurvorna pekar envist nedåt för de flesta av landets mindre kommuner. Det finns förstås inget självändamål i att människor bor, eller bor kvar, på en viss ort. Det är trots allt människors livspreferenser som måste få rita kartan, inte tvärtom. Samtidigt kan man fråga sig om landets avfolkningsorter ges en rättvis chans att konkurrera.

I decennier har det exempelvis funnits en ilska bland boende i glesbygdskommunerna i norr för att man inte får del av de intäkter som exporten av naturresurser ger. Mer än då möjligen i form av jobb. En lösning på detta skulle vara ett system för att se till att en större del av (de höga) vinsterna från elproduktion, gruvdrift, skogsbruk etc kommer den lokala ekonomin till del. Exempelvis hade Norrbottens län 2008 Sveriges näst högsta bruttoregionprodukt per invånare, men bara den 11:e högsta disponibla inkomsten per invånare (av de 21 länen). Högst BRP av alla kommuner hade Jokkmokk, med 1167000 kronor/invånare år!

Men det finns en annan minst lika viktig export som mindre tätorter, småkommuner och glesbygd står för: den främsta resursen som dessa exporterar till resten av landet är utbildade unga människor! Visserligen får de i viss utsträckning betalt för detta genom skatteutjämningssystemet, men att ta ett barn genom sex år av för-skola och nio år av grundskola kostade en genomsnittlig kommun i Sverige 2010 1 262 444 kronor. Samtidigt gav skatteutjämningssystemet kommunerna i genomsnitt ett tillskott med drygt 8 000 per invånare.

Om barnen hade varit fotbollsspelare skulle den lokala klubben fått en transfer-summa när de sålts till en större klubb. När de sålts vidare till internationella storklubbar skulle de fått ytterligare en del av kakan. Kanske kan analogin inte användas fullt ut, men när kommuner som idag ingår i större system och i ökad utsträckning blir farmarlag till storklubbar är den inte helt tagen ur luften.

Med en transfersumma i samband med att barnen lämnar hemkommunen skulle typiska ”utflyttningskommuner” kunna lägga stora pengar på att attrahera inflyttare. Om vi som ett exempel tar en kommun med 15 000 invånare, där 50 % av barnen lämnar kommunen för att inte återvända, innebär det att kommunen varje år förser landet med medborgare som kostat sammanlagt i storleksordningen 100 miljoner kronor att utbilda.  Det motsvarar ca 20 procent av kommunalskatteintäkten per invånare! Ser vi på möjligheten att göra offensiva investeringar för att göra kommunen attraktiv och vända flyttströmmarna skulle den med en kalkylränta på 4 % kunna investera 2,5 miljarder i offensiva satsningar. Eller ge varje inflyttande småbarnsfamilj hundratusentals kronor i flytt-bidrag!

Läs mer i Kairos Future Club-rapporten "Längtan till landet eller stadens puls".